Inspirationstörstande

Kom på mig själv med att läsa Marcus Birros inlägg på bloggen på göteborska. Han verkar göra avtryck den mannen. Duktig är han och jag imponeras av hans ärlighet och öppenhet, för att inte tala om hans talang.

Det var länge sedan jag själv satte mig ner och försökte skriva en text från hjärtat, en text med lite större djup än den senaste tidens rena beskrivningar av dagens händelser. Jag saknar det. Jag måste försöka hitta tillbaka dit. Ta mig tid och hitta inspiration igen. Just nu känns det som om jag går på tomgång men jag känner igen den känslan och vet att den kommer från för få timmars sömn.

Men tills jag hittat den där inspirationen så kan jag berätta att Milla nu mera går under smeknamnet B.G. (Biggest Gainer). Herregud vad den lilla äter och går upp i vikt. Ett halvkilo på en vecka är bra jobbat. Jag kanske skulle ha spenderat lite mer av alla timmar på gymmet i friviktsavdelningen för snart blir det jobbigt att bära, vyscha och hyscha. Hör bra gör hon också enligt dagens test och inget kolikskrik hittills idag. Även om hennes mage är väldigt känslig mår den bättre nu när jag slutat med mjölkprotein.

Dags att ta kväll. Milla sover redan och jag borde göra likadant. Slits mellan sängen och Grey´s som följs av So u think u can dance. Sängen borde vinna ifall natten blir jobbig och så jag inte är grinig imorgon när jag och Milla har date med brudarna från Strömsfors. Sov gott vänner.

Bildkompott

Bild1: M och jag upp i Sälen.
Bild 2: Millas favorit plats.

Bild 3: Jag vet inte hur ni gör på era släktträffar men så här gör vi.

Bild 4: Jag i 7 månaden. Välformad.
Bild 5: Det ser ut som han läxar upp mig men här firar vi faktiskt midsommar och han sjunger antagligen ännu en snapssång.

Bild 6: Liten gädda, rädd Martin.

Bild 7: Liten nyfödd fot.

Bild 8: Milla på väg ut.

Bild 9: En avslappnad Milla.

Dammlagret ligger tjockt...

Jag har skrivit om det tidigare, jag har varit med om det tidigare och nu är vi där igen. Jag fick höra något som får de senaste åren att ifrågasättas väldigt starkt. Det värsta av allt är att min naivitet och vilja att tro gott om folk återigen gjort mig överraskad, nästan tagen på sängen av denna nya vetskap. Men mitt bristande energiförråd samt en helt annan prioritering vad gäller vart jag lägger mitt fokus gör att jag fakiskt tror att det här snart kommer läggas i en låda, bäras upp på vinden och glömmas bort tillsammans med alla andra besvikelser nedpacketerade i likadana lådor tills preskriberingstiden gått ut och dammlagret ligger tjockt på locket.

Men jag lär mig för varje gång och tyvärr påverkar det min syn på mänskligheten. Jag vet att jag kommer fortsätta tro gott men kanske i en aningens mindre grad tills nästa gång fakta når mina öron och reviderar min syn på någon man trodde man kände bättre än så.

Besviken? Ja kanske. Men mest på mig själv som svalt allt med hull och hår.
Söndag och grått. Men jag tycker det passar bra till söndagar och den mysfaktor som följer med dom. En promenad väntar. En promenad upp till ängeln och hans viloplats. Där finner jag lugn och tänker klart. Kram på er nästan alla.

Konstant hungrig

Milla skötte natten relativt bra och jag var bara uppe två gånger, så idag känner jag mig nästintill utvilad. Stackars Martin fick dock ta skriktimmen runt midnatt men mer skrik än så blev det alltså inte.

Fredagen bjuder på lite träning (har några kilo kvar att försöka bli av med inför brudklänningsprovningen) och framåt kvällen får vi storbesök av glada vänner. Så mer fika och skitsnack alltså. Har haft besök varje kväll den här veckan men det är skönt att få lämna bort liten till andras armar emellanåt speciellt som hon verkar trivas där.

I övrigt är jag konstant hungrig eftersom jag inte alls kommit in i den här mjölkproteinförbjudna dieten som jag påtvingats. Har cravings efter allt jag numera inte får äta men det är väl lite typiskt mig att vilja ha det jag inte kan få. Om någon av er har något bra tips på mat utan mjölk- eller soyaprotein tar jag tacksamt emot.

Enligt nyheterna idag ska gravida och föräldrar som förlorat barn eller anhörig få ersättning från försäkringskassan. Även om antalet dagar inte är stort nog (tror det var tal om tio dagar) om man förlorat sitt barn så är det ändå något. Vår erfarenhet av sjukvården vad gäller sjukskrivning pga nedstämdhet till följd av ett barns bortgång är inte den bästa. Kommentarer så som "Är det inte dags att gå vidare" och "att jobba är ett bra sätt att tänka på annat", efter endast två månader gör mig fortfarande upprörd. Två månaders sjukskrivning var inte nog för min del och första månderna på jobbet var riktigt jobbiga.

Ha en underbar helg. Kram

Snabb resumé

Hittade en lucka och passar på att göra ett kort inlägg. Milla och jag har överlevt vår andra ensamma dag tillsammans. Var på Bvc igår och vägde liten som nu kommit över 3 kilos gränsen. Har även hunnit med ett besök på familjerätten, så nu är Martin pappa även på pappret.

Millas mage är inte bättre vilket resulterat i att jag nu är förbjuden att äta något som kan innehålla mjölkprotein, det vill säga, i stort sett allting. Inget kul för mig men jag hoppas att det kan hjälpa liten ond mage. Hittills har hon haft två skrikattacker de senaste 12 timmarna. Men vi håller alla tummar vi har.

Veckan består för övrigt av väldigt många besök av både vänner och släkt, vilket är jättetrevlig så länge man har x antal sovtimmar att ta energi från. I veckan ska även första gymbesöket sedan Millas ankomst göras. Brösten mår så pass mycket bättre att jag är modig nog att ta på mig en sportbh.

Vi får se när nästa bloginlägg kan tänkas bli. Utan rutiner och med en närgången och sällskapssjuk liten koliktös blir bloggandet bortprioriterat. Dags att försöka hinna med en dusch innan "päronen" dyker upp med kinamat. (de äter inte mycket mjölkprodukter alls där borta i kinaland, vilket jag är otroligt tacksam över).

Ha det bra i snön som dalar.

En annan sorts saknad

När Theo gick bort lade jag för mycket energi på helt fel saker. Jag valde ganska omedvetet att inte känna efter hur jag mådde utan fokuserade istället på andra saker, människor, vad som helst bara det inte var mig själv. Jag trodde jag mådde bra vilket resulterade i ett förskutet välbefinnande och tyvärr en eller två trasiga relationer. Det är ganska tydligt idag men just då såg jag det inte alls.

När jag väl gav mig själv chansen att lägga fokus på mig, när jag väl vågade känna efter blev det otroligt jobbigt samtidigt som det någonstans inom mig kändes riktigt bra, som om jag inte längre stod still och stampade, som ett första steg mot någonting bättre. Mot livet efter. Jag hade fastnat i landet mellan, där jag existerade men inte fanns, i ett halvår. Det var ungefär också så lång tid det tog för mig innan jag förstod att Theo inte skulle komma tillbaka. Jag antar att det måste få ta den tid det tar och att det inte är någonting man kan påskynda.

Jag började andas, kände hur lungorna fylldes med samma luft som alla andra andades och levde av. Jag började läka och känna mig som en i mängden igen. Som efterklok så önskar jag att jag hade sluppit den där mellanperioden för den var när man blickar tillbaka väldigt jobbig och energikrävande. Det är en period med mycket ånger och ångest. En period jag levde som väldigt trasig. Jag grät utan tårar och spelade stark fast jag aldrig någonsin varit så svag. Tror inte jag lurade någon annan än mig själv om jag ska vara ärlig.

I lördags var vi uppe vid kyrkogården efter mörkret. Allahelgonakvällen på kyrkogården är bland det vackraste och mest rogivande man kan vara med om. Vi stod där vid hans grav, Theos familj, och tände ett ljus för vår stora son och bror. Det kändes bra. Jag saknar honom på ett annat sätt nu efter att Milla gjort oss sällskap. Saknaden är lika intensiv och på intet sätt att förmildra men annorlunda. Jag saknar känslan av att få vara en hel familj. Bara han kan göra oss hela igen.

Idag fyller pappa så det blir en sväng ut till landet under dagen. Kram på er och grattis till pappa!